.

Så TYPISKT Sofia Eriksson att jag bara vill strypa mig själv och hela situationen. Det finns inget jag hatar mer än när folk snackar i koder, men just precis nu är det helt okej, för hade jag inte skrivit av min ilska här så hade jag förmodligen slagit sönder saker. Fööör många saker.

Är nu inne på mitt andra glas Treo. Då förstår ni att jag va ute och slirade på Birger igår. Sitter och lyssnar på Leave this world behind på högsta volym och drömmer mig bort till New York i vår. Just nu är allt mest bara en lång raksträcka fram tills i vår. En raksträcka jag hoppas kommer gå i minst 180. Kränger gubbar om dagarna för att tjäna ihop pengar som ändå bara bränns på kläder och utgångar just nu. Känns verkligen osmart med tanke på den summan jag måste spara in tills i februari.

Jag behöver verkligen ett break härifrån och 6månader i New York kommer förmodligen göra min rastlös själ lite lugnare. Jag längtar tills pulsen, till att plugga Journalistik i Soho, till att spendera kvällarna på nya platser med nya människor och Andrea såklart. Till att kunna gå ut på gatan och det är fullt av liv och rörelse. Pulsen, jag behöver verkligen pulsen.
Jag säger bara, "Leeeeaaaaave this world behind"!

Jag lever. Men det är knappt. Utgången i onsdags kommer gå till historien. Inte som den mest händelserika eller absolut roligaste (även om den va rolig) utan som den mest alkoholpåverkade någonsin. Jag tror till och med den här slår balkongtraumat på kungsgatan och där va till och med blodiga ben och krossad glas inblandat. Dock finns det en kväll som den inte slår, men de är för att det inte går att slå den kvällen. Jag kommer fortfarande ligga och skämmas över den kvällen på min dödsbädd. Vilket fall som helst, vi var hos Andrea i stan på förfest, drog oss vidare mot Birger där jag stod och surra med Afasi (vilket jag inte kom på att det var förens kanske en kvart). Sedan bar de vidare på efterfest. Där jag tydligen hade mycket roligt med en cowboyhatt. Tur att man hade sin lilla NYKTRA partner in crime med sig. Idag har jag sakta men säkert börja känna mig som en människa igen iallafall och tur är väl det eftersom det vankas förfest om några timmar. Fast det lutar mer åt loka än vin för min del. Nej. nu ska jag kila ner mot stan lite!

För er som undrar, jag överlevde auktionen. Jag vet inte riktigt om man kalla det att vi va på auktion när hälften av oss inte ens kollade på prylarna och satt på en bänk längt bak i ungefär en kvart innan vi kom på att auktion inte va vår grej.

Jag själv stod mest och undrade om man kunde lägga ett bud på den snygga auktionskillen
som hjälpte till att visa upp alla onödiga skitprylar.
Fast jag skulle kunna tänka mig hur det skulle se ut i byhålans lokaltidningen dagen efter "Stockholmsjävlarna försöker sig på prostitution på auktion, försökte köpa en ung kille!" Äh, om dom skulle kunna ta och andaaas lite, känna på ordet ironi och faktiskt köpa NYA grejer istället för att sträva efter att göra om en stol som förmodligen i slutändan ändå blir billigare att köpa ny. Nu har jag lämnat dom röda stugorna för att entra mitt gröngråblå casa och ska nu lägga mig på en badmadrass i poolen istället för i den 14 gradiga älven uppe i Dalarna. De ni dalmasar, där har ni något att kalla oss "stockholmsjävlar" för!

Med andra ord; jag är i Leksand. Då skulle man kunna tro att det här stället var mer för en av mina vänner (Ni vet vem) och att jag skulle freaka ur totalt här uppe. Men då säger jag såhär; tacka gud för trådlöst internet (eller som jag säger bredbart). Här kan jag gömma mig framför sidor som asos, nelly och forever21 när jag bokstavligt talat för andnöd när jag går in i byns FÅTAL klädaffärer och hittar antingen axsarakläder eller utsvängda jeans och tröjor som det står "CUTE 14" på med glittriga bokstäver. Stället ligger kvar på 90tals nivå.

Nu kom jag däremot inte hit för att shoppa. Jag ville bara fly från Uppsala lite. Tog första bästa chansen efter min ledighet (som jag verkligen förtjänade). I måndags stack jag bara ut och red ute på landet (med tanke på att det var flera år sen gick det riktigt bra). I'll still got it, YES! Sen vart det bara att packa sin kos och dra! Hitills har jag suttit och lyssnat på "Vackra Anna" (en äldre version av boten anna) på gramofon med ett glas vitt i handen, varit en runda på byns ICA, även kallat Mårtas. Jo, det är sant! Här behöver man ett namn på varje butik. Vi har ICA som heter Mårtas, vi har InterSport som heter Allans och låt mig inte ens börja med resten av butikerna..



Vilket fall har jag redan lyckats gjort mig känd på byns Mårtas. Det började med att vi diskret (läs: hade på mig högklackat, klänning, solbrillor och såg allt annat än därifrån ut) vandrade in i affären. Redan vid brödet skulle jag ropa till personalen "Vart har ni lingongrovan nånstans?". Redan där förstod hela butiken att vi inte var från dalarna. Man såg på deras blickar att dom tänkte "jävla Stockholmare.." Sen att vi inte är stockholmare är en helt annan grej, det spelar ingen roll. För dom är alla utanför Dalarnas gränser och neråt just; stockholmare.

Det skulle forsätta med att jag råkade gå in i den hemmagjorda plingklockan i charken. Jo, hemma har vi faktiskt ett elektroniskt kösystem med lappar och en nummertavla. Neeejmen varför ska man ha det? När man kan ha en tygtupp som hänger ner med en gammal tjaskig plingklocka på. Jag hade ungefär 5 lokalbor som skrattade åt mig redan där. Någon minut senare kommer det ut en tjej från charken och säger "Vad det någon som behövde hjälp?" Jag ropar över hela butiken (självklart gick jag därifrån) "Neeej det var bara jag som råka gå in i klockan". Återigen såg man blickarna, nu även med suckar "jävla stockholmare!".

Äh, även om jag känner mig lite som Carrie i Sex and the country avsnittet varje gång jag kommer hit så trivs jag ändå. Det här är ändå som mitt andra hem och så länge det finns skvallertidningar, internet och sol så överlever jag ett par dagar till. Snart ska vi på auktion... yes you heard me, AUKTION!

okej uppdateringen har varit sämre än vad uppsalabuss är på att hålla tiderna (läs: helt kass). Men det borde ni nog ha lärt er vid det här laget. Jag har tydligen inte skrivit sen midsommar. Måste ändå säga att det här är den enda midsommar som faktiskt varit riktigt bra utanför dalarna och leksands gränser. Dagen spenderades som sagt hos syskonen Liss med ett 30tal gäster. De va partytält, långbord, midsommarmat, glada människor och allmänt bra stämning. Det började med sillunch utan sill (tur det) och fortsatte med lekar i form av snapsdrickning, ta-upp-äpplet-ur-skålen-utan-händer, ölhävning med tamponger i munnen osv.



Måste säga att mitt lag var bäst (såklart). Efter lite mingel/kubb osv. fick jag den brilijanta idén (med lite mycket alkohol i blodet) att vi skulle forsätta firandet hos mig eftersom jag var ensam. Så folk anlände i omgångar med taxi till mi casa och där blev det ett rent fylleslag med poolbad, jacuzzibad och en hel del alkohol. Vid 01.00-tiden slängde jag in handuken och kastade ut de sista folket. Dagen efter vaknade jag och kände att jag faktiskt hade haft en riktigt lyckad midsommar mot alla odds (läs: jag var inte i leksand).

 
Jag och Paulina. Sen jag och mitt lag som vann (låter bäst så).

Jaja, det var ett tag sen nu och resterande tid har jag mestadels spenderat på jobbet i solen. Jobbet från helvetet har förvandlats till rena semestern. Vi sitter numera i en stol i solen, läser böcker/tidningar, lyssnar på musik, har det allmänt sjukt samtidigt som vi får betalt för det. Dreamjob skulle man kunna säga. Peppar peppar ta i trä.

Just nu sitter jag här ganska nyligen hemkommen från två dagar i Långviken. Med sol, båtåkning och första doppet i sjön. Grillning, baginboxdrickande och bra sällskap i form av familj och vänner. Sitter just nu och väntar på sällskapet som jag ska förfesta lite med innan vi drar vidare ner mot Birger. Nyss ringde Andrea och sa att hon skulle komma över. Tack och lov för att det finns folk som ställer upp i denna jävliga väntan på resterande.

Nu ska jag gå ut och möta henne tänkte jag, vi hörs (ni få läsare som har tålamod och finns kvar).

Nu när min nya kollega (känns bra att säga det) är på plats i Uppsala så känns det stabilt igen.
Allt har känts lite halvdant den senaste tiden, inget har riktigt klickat.
Allt har mest varit en enda röra. Efter två lyckade utgångar med systrarna Simons så känns det som jag är i fas igen. Mentalt alltså. Knappast Fysiskt. Jag har tydligen blivit allergisk. Nej jag är inte chockad. Men tanke på att jag varit allergisk mot allt som finns att vara allergisk mot så kunde jag lika bra bli allergisk mot Gräs och Pollen också. För det är förmodligen vad jag blivit.

Efter att ha gått runt och hostat lungorna ur mig, haft röda ögon och en röst som skrämmer bort alla så kan jag dömma någon om den misstänkt att jag börjat gå på droger. Så är dock inte fallet, jag funkar tydligen inte med naturen längre. Om nu Gud finns så måste han hata mig. Först när jag va liten tog han ifrån mig det bästa jag visste, Djur. Jag va så allergisk mot pälsdjur att jag inte kunde besöka en kotte i min släkt. Alla hade antingen hund eller katt, så jag fick alltid stanna hemma när min släkt fyllde år. Jag kunde inte ens vistas i ett hus som det varit en hund på besök i.

Sen var jag självklart allergisk mot allt rött. Förstår ni?! Allt som är rött. Jordgubbar, tomat, ketchup, paprika, hallon, smultron, you name it. Då ska vi inte ens nämna att jordgubbar va det bästa jag visste. Sen hade jag självklart astma. Jag fick ha en sån där stor ful inhalator som jag fick andas i stup i kvarten.



Man kunde tro att det var nog här va? Att jag haft det tillräckligt tufft?
Neeejnej.. glöm det! Då blev jag allergisk mot Mjölk.
Det betyder allt som ens innehåller spår av mjölk, vilket är i princip allt om man verkligen kollar efter. Innan jag ens visste att de va mjölk jag va allergisk mot så fick jag dessutom endast äta kokt nötkött (otroligt viktigt att de va ENDAST kokt med vatten, inget salt), potatis (likaså, inget salt), brocoli och naturella riskakor (jag hatar riskakor) och endast då självklart dricka vatten. Detta fick jag göra i två veckor. Eftersom jag hatade riskakor mer än något annat så fick jag alltså äta kokt nötkött, potatis, brocolli och dricka vatten till frukost, lunch och middag i 14 dagar.

Jag minns hur sjukt det kändes att den 15e dagen få äta något med SMAK. Såå, alltså det känns jättekul att jag är allergisk mot en sak till. Jag kanske slår ett Guiness rekord snart, yes!
Vilket fall som helst börjar jag jobba på Onsdag. Så efter det lär man inte se mycket av mig. Om man inte kommer förbi och köper jordgubbar då förstås, välkomna!
Imorgon drar jag till Åland för att njuta av min sista lediga dag på ett par dagar. Ciaao!