.

För varje gång jag kollar på den här videon blir jag bara mer och mer säker på att det är här jag hör hemma och ska åka: http://www.youtube.com/watch?v=r4DQKtYL62Q

Jobba i Barcelona, Plugga kurser i Uppsala, Jobba i Norge, Jobba i Stockholm, Plugga i Stockholm, Resa iväg till Sydamerika, Jobba i Köpenhamn, Stanna kvar och jobba skiten ur mig i Uppsala? Va i ...... som jag göra de kommande 6 månaderna? Något som inte går att undgå är att jag måste fixa fram pengar. Så på ett eller annat sätt innebär det en massa jobb, eller en ovanligt tur i triss. Jag kommer på mig själv att titta på jobb allt mer utanför uppsalas gränser, eller föralldel Sveriges gränser. Jag känner att jag är klar med Uppsala just nu. Eller klar känns kanske fel, jag kommer alltid ha mina rötter här. Hela min släkt och de flesta av mina vänner men ett break härifrån är nästan livsnödvändigt just nu. Staden blir allt smetigare och smetigare, allt för påträngande och instabil. Precis som jag själv blir. Instabil alltså. Det låter säkert löjligt och sjukt att jag tror att jag skulle bli mer stabil som person i ett främmande land. Men det vet jag att jag skulle bli. Inte i början, men efter ett tag.

Jag vet att jag är riktigt självständig om jag tvingas till det. Här hemma är jag för bortskämd med att inte behöva klara mig själv. Man har alltid en back up, vilket delvis är skönt men samtidigt måste man lära sig att navelsträngen är klippt för länge sen. Lära sig ta hand om sina egna misstag och framförallt vet jag att jag behöver fokusera på mina egna problem och framtidsdrömmar och inte längre alla andras. Så jag vet att New York är givet för mig i februari. Jag måste börja se möjligheterna istället för begränsningarna, men jag har fortfarande ingenaning om vad jag ska göra i höst. Alla ger mig olika tips hit och dit och sätter press på mig så jag blir ännu mer förvirrad. Visst, det är bra att jag får press på mig eftersom jag äntligen vet vad jag vill göra så ska jag vekrligen göra allt för att kunna ta mig dit också!

Jag tror det här var mer förvirrande för mig själv än för er (och ändå tror jag inte ni förstod ett skit av vad jag menade).