.

Jag går faktiskt oftare in på Arbetsformedlingen.se än Facebook numera

Två veckor. I två veckor har jag Sofia Eriksson gått runt och varit arbetslös. Jag förstår inte hur jag satt själv kunnat satt mig i den här sitsen. Jag visste ju själv att jag aldrig skulle klara av den. Jag, arbetslös? Det måste vara ett skämt. Nu ska jag inte framstå mig själv som att jag vore någon slags arbetsnarkoman eller så, men en mer rastlös människa får man leta efter! Jag har redan börjat klättra på väggarna, jag har redan börjat ha panik över att pengarna börja sina, jag har redan tänkt sänka mig så lågt som att söka telefonförsäljarjobb. Men DÄR har jag dragit gränsen. 

 Nu är det ju faktiskt så att om allt går som det ska så är jag inte arbetslös speciellt länge till. Sitter förmodligen med ett jobb snabbare än jag hinner blinka. Om jag bara tar saken i egna händer (nej, jag menar inget perverst!)

 
När man sitter och leker i Photobooth-program istället för att jobba, då inser man att det gått för långt.

Jag tror precis jag insett vem jag är, det gick upp för mig för ungefär 10 sekunder sen. Jag är "mycket snack och liten verkstad". Helvete! Jag som alltid sett ner på såna människor. NU jävlar ska jag ta tag i allt som går att ta tag i. Jag ska börja jobba inom högst 1vecka, jag ska börja plugga, jag ska börja spara pengar, jag ska skaffa mig ett.. vad heter det nu igen? justja.. ett liv!

Men framförallt ska jag ha jävligt kul. När jag tänker efter inser jag att det här är ju "the days", tiden man kommer se tillbaka på och tänka "ooh, those where the days".  (Ja, det låter mycket bättre på engelska). Jag ska greppa varenda möjlighet. Jag ska entra världen, jag ska bli framgångsrik och lycklig. Jag ska.. Nej fan nu börjar det gå för långt. Jag kanske borde sovit i natt.