.

är så trött på folk ska särbehandla folk, visst självklart alla har olika förutsättningar och borde väl bedömmas och ses från vilka vilkor man har, men samtidigt varför ska en person ha, bättre förutsättningar än en annan bara för att "den har det svårare", jag anser att alla människor har olika svårt med olika saker, och drabbas olika av detta faktum. Dessutom går det där i omgångar, ingens liv är perfekt och alla borde faktiskt få samma chans även om man har det svårt eller mindre svårt för tillfället. Detta låter kanske elakt och dumt, men om man har en människa omkring sig och nära sig som faktiskt har lite svårare för saker och ting, och man själv egentligen har bättre förutsättningar för att klara av vissa saker så BORDE den andra personen klara av det bättre, men är så trött på att särbehandlas bara för att... 


helt sinnes hur jag saknar dom där två veckorna, har väl aldrig varit så lite intriger, så lite osämja, och så fullständigt uppenbart i vår familj, saknaré!

         Man kan inte bara ge en person vad den vill ha bara för att den har de svårare, hur ska den då lära sig att leva i verkligheten? alltså det är svårt att uttrycka det här på ett fair sätt men som en av mina lärare sa en gång, PRECIS så känner jag faktiskt. Det var nog den enda läraren som faktiskt såg igenom mig, och som såg det där som brast i mina skolstudier, just att bara för att jag alltid klarat det så bra, och att andra i min omgivning inte gjort det pga. av vissa hinder, så förväntas jag också klara allt mycket bättre, det är helt plötsligt inte bra för MIG om jag skulle få ett VG, men det är en enorm sensation och uppskattning runt dom människor som inte förväntas få det. missförstå mig inte jag tycker det är bra att dom här människorna utvecklas och att de går bättre för dom, absolut, men är det rätt av en person att ställa högre krav på en människa som faktiskt HAR bättre förutsättningar, än en person som inte har? kanske.. visst men de är nog dom där kraven som gjorde mig trött på att faktiskt försöka! som gjorde att jag föll i en svacka som fortfarande inte repat sig. Just för att jag förväntades göra så bra ifrån mig, så ville jag inte göra bra ifrån mig.
Jag gör ett exempel här med skolan, men så är det med allt egentligen, om man alltid förväntas vara den personen som faktiskt SKA klara av allt, fixa allt, göra allt, blir man tillslut trött på det och det blir en helt annat utveckling... det är i ivilket fall min teori.

FYIFUCK vad skönt det var att få ur sig det där! nu släppte mitt agrestionsutbrott jag nyss hade i telefon med en av mina nära&kära. jag är en egen individ, och JAG har faktiskt den rätten att bestämma över hur mitt liv ska se ut, så länge de inte skadar någon annan, så varför vill du ta den rätten ifrån mig? neej, SÅ pass stark är jag att jag säger ifrån i det fallet i alla fall. NU är det stopp, dags att sluta vara vek, och återgå till att vara MIG SJÄLV. det var länge sen jag faktiskt kände mig som mig själv, på den senaste kaotiska tiden. svårt att hitta sig själv bland allt trassel och skit som varit fram och tillbaka.

dags att återgå till "optimisst, javisst!", för det är faktiskt den jag ÄR. istället för att vara pessimist som man faktiskt skulle kunnat DÖPT mig till på senaste tiden.. nej hemskaste tanken är den tanken på att inte kunna vara sig själv.. TOTAL vändning väntar!

så nu lite possitivt, imorgon blir det rättegång, inte jag som ska vara med, utan jag ska observera, tillhör min rättskunskaps-kurs, och jag har alltid velat gå på en, så imorgon är det jag&malin som sitter bänkade på tingsrätten, sen blir det eventuellt en liten shoppingtripp till stockholm, trevligt trevligt!